"FÅGEL I KÖKET!"
Marcus och jag går upp ur sängen och ner i köket. Mycket riktig, där sitter en fågel i diskstället och är förvirrad.
Bakom diskstället finns ett fönster. Vi öppnar det varpå fågeln flyger och sätter sig bakom mikron istället. Vi plockar bort blommorna ur fönstret och öppnar det så mycket det går. Marcus puttar på fågeln och den flaxar till och flyger mot fönstret. Den fastnar lite innan den flaxar till och luckas ta sig ut.
Mysteriet i det hela är hur den har kunnat komma in över huvudtaget. Visserligen hade ett toalettfönster på övervåningen varit öppet en stund, men det känns inte sannorlikt att en fågel flyger in genom ett toafönster och sedan ner för trappen och in i köket och sätter sig i diskstället och sover en stund innan en av husets innevånare kommer ner i köket och öpnnar ett skåp och sedan stänger det, varpå fågeln blir rädd och bajsar i diskstället med ren disk xD
Men det gick ju bra tillslut :) Spännande start på dagen:P
Nu sitter jag i min säng och saknar Marcus<3 Men jag åker till honom imorgon:) Tack för en kanonstart på lovet:) <33
Pusspuss<3
Barnasinne
Den dag jag växer upp och allt som kallas barnasinne försvinner är en sorgens dag. Jag vill fortfarande kunna vara oseriöst flummig och kunna "leka", hela livet ut. Tänk, vad tråkigt allt skulle bli. Jag ska behålla min baarnsliga sida och ta fram den då och då mellan allt arbete och njuta av att kunna använda det. Det kan komma att bli min sköld mot att överarbeta mig. Så länge jag kan skratta och ha kul åt saker på ett lite halvbarnsligt vis så kommer jag att klara mig galant genom alla stunder i livet.
Sen är det ju också så att jag alltid kommer behöva mina vänner. Ni som alltid finns och som är så underbara. Jag kan utan tvekan säga att jag älskar er allihopa<3
Och Marcus<3 Du kommer alltid finnas i mitt hjärta<3 Jag hoppas att vi får ett bra liv tillsammans men det kan jag säga redan nu att det kommer vi få. Så underbart som allting känns när jag är med dig. När jag ligger i ditt knä, när du håller om mig. I din famn är jag trygg. Lika trygg som ett litet barn. Jag älskar dig så otroligt mycket<3 Du gör mig hel<33
Puspuss<3
Unga mammor
Jag sitter även på bilddagboken och såg en bild som lades upp idag av en som ska bli mamma. Hon är 19 år. Det tycker jag är lite väl tidigt att bli mamma. Visst, det finns de som får barn redan när de är 14-15 år gamla men det tycker jag är så fel. De slösar bort sin ungdom och deras framtid blir påverkad. Hur ska du kunna ta hand om ett barn samtidigt som du går i skolan och ska skaffa dig ett bra jobb? Alla gör som de själva vill men det här är min åsikt. Först ska man gå klart skolan, få ett bra jobb, jobba något år och sedan när man känner sig säker och mogen för att skaffa barn så kan man göra det. Jag tycker det är viktigt dels för barnets skull och dels för föräldrarna att man har en stadig inkomst så man klarar sig själv och allt som innebär att ha ett barn. Barnbidraget räcker inte långt.
Så tänk över era val noga flickor som blir gravida i unga år!
Tack för en underbar helg och födelsedag älskling<3 Det kunde inte bli bättre<3
Nu ska Elvira, jag och Lena gå och äta lite så vi överlever kvällen:P
Pusspuss<3
Krav
Nu sitter jag i skolan och väntar igen. Den här gången på att få skjuts med Hanna till Smb där vi ska spela med sommarmusikanterna på någon tillställning som banken ordnar. Har inte alls lust med det men det är pengarna som lockar :P
Dagen har bestått av teckenspråk och lunch och sen mer teckenspråk. Men det går riktigt bra.
Något som inte gick bra var orkestern igår.. Vi spelar Rybaks Fairytale och jag spelar solofiol. Jag fick noterna för två veckor sedan och kan dem inte så pass bra att jag känner mig säker på det jag spelar. Så igår skulle jag spela den med orkestern och Eva-helena spelade med mig. När vi sedan hade spelar klart så säger hon: det är bara att ösa när man spelar sån här musik och låter det inte bra så struntar vi i att spela den på konserten! *Stirra ut Sandra* Jag kände mig så träffad så det finns inte.
Jag känner kraven på mig eftersom jag nu är ensam kvar om att ha haft Eva-helena längst. Jag känner att hon förväntar sig att jag ska producera och vara effektiv och bra på alla sätt och vis. Visst, jag vill vara bra och få spela solon, som Vivaldi trion i våras, men jag vill inte känna så hela tiden! Jag vill kunna slappna av någon gång då och då och känna att jag kan det, utan att ha dåligt samvete över att jag inte spelar, pluggar osv. Jag vill kunna det. Är det mycket begärt att inte gå under när man har så mycket som jag alltid har? Jag hoppas att det blir bättre, annars kanske jag tappar lusten att spela övehuvudtaget. Och hur ska det då gå? Ska jag sluta spela fiol när jag har det som huvudinstrument på estet? Samtidigt så tycker jag väldigt mycket om den och det känns som om musiken är det enda jag känner till på ett bra sätt.
Nu har jag läst igenom de flesta av min inlägg som jag har skrivit och jag ser att jag har skrivit om mycket. Allt från bråk med vänner, fina stunder med Marcus och ett sorgebrev till mormor. Jag kan tom tänka tillbaka och se de stunder som jag satt och skrev inläggen.
Jag fattar t.ex. inte varför jag höll så hårt på de vänner jag nu har förlorat. Jag var rädd för vad som skulle hända om jag inte hade dem skulle jag tro. Men det har inte hänt något..
Men nu har jag skrivit av mig lite.
Pusspuss<3
