SandraWiklund

Hela mitt liv har jag varit stor. Jag har alltid varit den runda sorten.
När jag var mindre brydde jag mig inte, då lekte man ju med de man tyckte om. Det spelade liksom ingen roll.
Det fanns inga ideal om hur man skulle vara eller se ut. Man var en egen person.
Nu är det den där ständiga jakten. Jakten efter att vara smal och fin, ha rätt kläder, hår och smink ska vara perfekt.
Inget får vara fel på något vis.
Alla ska se likadana ut, göra samma saker osv. Man ska vara så smal så att man knappt existerar.
Jag, som inte är smal eller lever efter det idealet känner mig inte tillräcklig. Det är som om jag inte är värd något.
Jag försöker, försöker och försöker att gå ner i vikt, men det är inte så förbannat lätt.
Jag tänker absolut inte svälta mig, även fast det är väldigt lockande.
Svält är inte bra, inte rätt lösning. Jag har sett hur den tar människor i sitt järngrepp och vägrar släppa taget.

Jag tror inte det finns en enda del på mig som jag tycker om.
Tittar jag mig i spegeln så ser jag alla mina fel och brister, allt som jag borde göra något åt.
Magen, låren, benen, ALLT!
Men jag har inte orken. Och jag orkar fan inte se ut som jag gör heller. Men jag orkar inte och vill inte anpassa mig efter alla andra, efter idealet.

Jag måste göra något åt det här.