SandraWiklund

Ibland känns det som om jag är helt ensam i världen, som om ingen tycker om mig. Och så finns det de stunder då jag känner mig kvävd av umgänge och socialitet. Men jag värdesätter alla vänskaper jag har, min familj och min pojkvän väldigt högt. De stunder jag känner mig kvävd är när jag har så mycket att göra och när det alltid finns folk som vill vara en stund med mig eller som bara finns där när jag gör saker. Och ibland känner jag mig som den ensammaste människan i universum. När jag sitter hemma och inte gör någonting, annat än att fundera. En del känner sig glömda och behöver uppmärksamhet och då ger jag dem en stund av min tid. Vissa drar sig undan men jag försöker ändå nå dem.

Ensam, vilket ord med så stor innebörd. Många har bara det, ensamheten. De som inte har en vän, en familj att prata med, någon som bryr sig om dem. De som blir utputtade ur det sociala livet av människor som anser sig finare och bättre än andra. De som är så populära. Innerstinne så mår säkert inte heller de bra. Det finns ju alltid ett själ till hur allting är och hur allting kommer bli.

Jag har alltid haft människor omkring mig som har stöttat mig i alla lägen. Jag har en underbar familj som stöttar mig i mitt spelande, i mitt studerande och i de val jag väljer att göra. Min älskade Marcus har jag också som hjälper och stöttar mig i allt. Och mina underbara vänner, ni är lika ovärdeliga som de tidigare nämnda. 

Alla borde skänka sig en tanke då och då. En tanke som säger " Vilken bra människa jag är som är perfekt precis som jag är. Jag behöver inte sminka mig, fixa håret, ha perfekta kläder eller vara på ett speciellt sätt. Jag är den som jag är och jag är perfekt."  Visa lite uppskattning mot dig själv varje dag så mår du lite bättre inombords och du lyckas säkerligen bättre med det du tar dig för med.

Ta åt er alla ni som läser det här.

Pusspuss<3