SandraWiklund

Jag läste precis igenom lite gamla inlägg och fastnade för det jag skrev om att alla är vackra och man ska inte klaga över sitt utseende, definitivt inte om man är smal som en pinne och knappt äter något! Jag står fortfarande för att jag tycker så och jag upprepar, man ska inte fixa sig übermycket, färga håret platina blondt, ha 15 ton smink på sig och ha kläder så man inte ser klok ut.

Alla ska inte se likadana ut. Om det var meningen att alla ska se likadana ut så hade vi väl sett ut så redan från födseln. Man ska kunna bli älskad för den man är, både på utsidan och insidan.


En liten uppdatering om mitt liv då kanske:P
Mitt finger har läkt perfekt och jag kan nu använda det på precis samma sätt som innan :D Jag har dock ett rött märke kvar och en stor broskklump. Klumpen syns inte så det är väl tur det :P I övrigt mår jag väl bra, lite småförkyld med någon blåsa i munnen som gör förbannat ont när jag äter. Därför blir det inte mycket mat för Sandra :( :S
Marcus och jag är fortfarande tillsammans och lyckliga :D

Nu ska vi titta på tv:)
Pusspuss<3

Fingret är bättre och det är skönt :) Kan böja det lite mer nu än förut och det är en stor lättnad. Jag går numera utan tejp på och det är skönt att kunna använda långfingret till att hålla gaffeln med när jag ska skära något och att överhuvudtaget kunna tvätta handen :P Hoppas det läker fort nu:)

Jag sitter hemma hos Marcus och har det bra. Idag har jag pluggat som en liten idiot så imorgon kommer jag vara helt slut:P Dagen i kort: Vi gick upp, åt frukost, duschade, började med psykologin, lunch, gjorde klart hela psykologikursen :D, skrev min svenska skräckanalys, gjorde de sista tyska uppgifterna så nu måste jag baralära mig orden till på fredag:P men det löser sig. Sen blev det mat framför TV:n med älskling. Nu har jag tittat på Sissela och dödssynderna och skrivit klart den analysen också. Nutida konsten ska redovisas imorgon och då är det bäst att vara färdig :P Snart ska Marcus och jag titta på "Legend of the seeker" som började i fredags på kvällen, jag kunde inte se det så han spelade in det åt mig:)<3

Imorgon blir det orkester, som jag inte kan vara med och spela på men jag kan sitta och lyssna:) kanske kan spela min stämma på piano om det skulle bli nödvändigt. Men de ska kunna klara sig i första fiol utan mig också tycker jag:P Jag längtar tills jag kan spela igen. Jag har haft en period för inte så längesedan som jag tyckte att det var tråkigt att spela och bara ville lägga av. Men nu när jag inte kan spela så tycker jag att det fattas något. Och när jag väl kan börja spela igen så kommer det ju inte låta så bra om mig, jag måste ju träna upp fingret igen så jag får upp samma smidighet. Men jag ska inte ge mig:P

Jag och Marcus har varit tillsammans i ett år och en månad nu:) Tiden går så fort när man är två<3 Jag älskar dig<3<3<3

Ha en underbar natt och så bra tills jag skriver igen:)

Pusspuss<3
  

Idag mår fingret lite bättre men det vill inte ge sig riktigt med smärtan. Jag har pek- och långfingret ihoptejpade med någon typ av bomullslinda mellan och runt. Jag kan tänka mig att det kommer bli världens färgparad där sedan när jag kan ta av tejpen. Men just nu vill jag ha den där så den stadgar upp det hela lite :)

Denna helg blir det just ingenting med Marcus :/ han ska iväg på domarkurs och imorgon kväll ska jag till bästa Jeffe då hon har fyllt 18 :D Grattis gumman :) Det ska bli kul att träffa flickorna igen :) Nu ska jag sova eftersom jag är väldigt trött :P God natt så ses vi :)

Pusspuss<3

Jag tror att det inte är så lätt att släppa taget om sina barn när de växer upp. Kommer de klara sig själva? Sköter de skolan och allt annat som ska vara?  Jag tror att man som förälder bär på en rädsla som gnager, en rädsla som handlar om att barnet inte ska göra misstag och hamna i fel sällskap och råka illa ut. Visst, jag kan förstå varför de är oroliga och vill vara en del av sina barns liv. När föräldrarna alltid har haft koll på sina barn så är det extra svårt att släppa taget och mista lite av den där kontrollen. Föräldrarna frågar hur det går i skolan, med fritidsaktiviteter och hur det är med pojkvännen/flickvännen om man sköter sina saker även när man inte är hemma osv. De vill ha kontroll och vara en del av sina barns liv. Klart det ska vara en del av barnets liv, men de måste acceptera att barnet inte alltid kommer vara litet, det kommer faktiskt växa upp, ta studenten, flytta till annan ort och plugga, bilda familj och få ett jobb som det måste sköta.

Kanske är föräldrarna rädda för att bli äldre. De kanske inte känner sig lika betydelsefulla som när barnet var litet, då det behövde hjälp oftare än vad det behöver när det är i tonåren. Man kommer nog aldrig komma ifrån det där med att behöva hjälp, alla behöver hjälp ibland.

Men samtidigt måste de låta barnen växa upp, göra sina egna misstag och lära sig av dem. Barnet måste få vara självständigt och känna att det klarar av det. Föräldrar borde egentligen inte vara rädda för att släppa iväg sina barn till andra platser. De borde vara stolta och lugna, de har ju i alla fall uppfostrat sina barn.

Så föräldrar ska vara stolta över sina barn när de växer upp, tar studenten, flyttar hemifrån, skaffar jobb och bildar familj. De ska känna att det har gjort ett bra jobb och inte behöva vara oroliga för att barnet inte ska klara sig. Till de föräldrar som läser det här, var stolta över era barn och ni kommer alltid behövas. Även om ni inte tror det ibland, även om man bråkar med sitt/sina barn så älskar de sina föräldrar. Jag lovar.